Vi hade iaf tur med vädret…
Festen kom av sig lite. Den där enkla 4-0 segern blev en dassig 0-0-historia. Chanserna fanns helt klart, men det var som att bollen inte riktigt ville besöka insidan av motståndarmålet, som att bollen hade lite ångest över att behöva höra 40000 svenskar vråla ut sin lycka.
Jag tycker hela matchen kan sammanfattas av den lilla taniga killen (eller tjejen) som inte visste var han/hon skulle he sig när Zlatan sköt 5 cm utanför från nästan ingen vinkel alls. Han hade Aftonbladets “peruk” på sig och spände varenda muskel i kroppen när han skrek så att skinnet höll på att spricka med händerna krampakigt uppe i luften. Jag kunde, 150 mil därifrån genom en TV-ruta, känna hans frustration och den stämning som rådde på läktarna. “Aaaaaarrrggggghhhh”.
Men men, det kommer en ny match nu på torsdag. Paraguay, hur svårt kan det vara att vinna den? “In med bollen i mål” grabbar, “vi vill ha mera mål, mål mål mål”…lyssna på Markoolio, han vet!
Efter matchen, som jag förövrigt tittade på tillsammans med nästan hela gänget, bar det av upp mot stan där en spelning väntade för min del. Eftersom jag nästan var den enda som druckit cola fick jag agera “fyllechaffis” åt mina mindre nyktra kompisar.
Vid midnatt öppnade vi porten till dansgolvet och kl 00:00:30 hade jag fått första önskningen av “Botten Anna”. Då förstod jag vad som väntade mig. Fy fasiken för folk som har mage att “skriva” och spela in sådana låtar!! Jag tror jag fick in cirka två önskningar i minuten den första halvtimmen, 99,9% av dessa var “Botten Anna”. Något står inte rätt till med dagens ungdomar? I vanlig ordning var det också en hel del folk som led av “jag-har-inget-tålamod-what-so-ever”-syndromet. Ni vet sånna som kommer och önskar en låt, jag säger “jo, den kommer”, de går därifrån…och återvänder fyra minuter senare och undrar var “deras” låt håller hus. “Gaaah”. Den som tror att DJ-yrket är en dans på rosor kan få hänga med på studiebesök nångång :) Överlag blev det dock en rätt schysst spelning, det var oftast rätt trångt folk på dansgolvet.
Idag har jag inte hunnit åstdakomma (?) så mkt ännu. Det lutar åt att vi ska sparka boll senare ikväll, men vad som händer framtill dess står skrivet i stjärnorna.
June 11th, 2006 at 5:54 pm
Peh! ska vi byta jobb en kväll eller? efter det skulle du inte klaga så mkt :)
June 11th, 2006 at 11:28 pm
Rödluvan - Du…jag har gjort min beskärda del av “slavjobb”. Först några år i en korvkiosk, sen lite restaurangjobb, efter det tre år i kassan på en kvartersbutik (typ 7/11) och nu för ett år sedan några månader på McDonalds. Så…kom tillbaka när du närmar dig det :)
June 13th, 2006 at 10:42 am
ooh..känsligt ämne ;) konstigt att du klagar på DJyrket isf, måste ju vara rena drömmen i jämförelse.
June 13th, 2006 at 1:46 pm
Hehe…ja, tro inte att dina meriter på 7 Eleven räcker långt i dessa sammanhang :P
Jag älskar DJ-yrket, känslan av att roa och underhålla hundratals människor är svårslagen. MEN, det är inte lika glassigt som många männískor tror…”vadå, det är väl bara att stoppa i en skiva och trycka på play”…men det har helt klart sina fördelar.
June 13th, 2006 at 8:07 pm
Mina meriter räcker nog inte så långt nånstans :) Jag är ju ett blöjbarn jämfört med dig (höhö).
Finns nog för och nackdelar med alla jobb. Dock tror jag, och du håller säkert med mig, att snabbmatsindustrin har fler nack- än fördelar.
June 13th, 2006 at 11:54 pm
Dina fotomeriter räcker hur långt som helst!!
Ja, snabbmatsindustrin är kanske inte drömarbetsplatsen. Men allt handlar ju i slutändan om vilka arbetskompisar man har. Jag har trivts på alla mina “skitjobb” tack vare de fina arbetskompisarna. Sen älskar jag kundkontakten också, trots att det finns en massa rötägg. Samma sak gäller DJ-yrket…om det är 9 personer som klagar och 1 person som berömmer kan man leva jäkligt länge på personen som berömde.
Jag försöker alltid intala mig själv att det är synd om rötäggen (well, kanske inte på krogen dock…då är folk bara fulla :) …tänk så otroligt tråkiga liv folk måste ha om de känner sig tvugna att klaga/klanka ner på tjejen som står i kassan på 7 Eleven bara för att ketchupen råkar ha tagit slut (vilket ju alla ketchupflaskor förr eller senare gör).
Sen lär man sig ganska fort att den bästa medicinen mot grinollar är att hålla med. De är ofta ute efter att få käfta och verka märkvärdiga. Om man tar ifrån dem denna “önskan” blir de snabbt utan argument och då är det inte lika kul längre. Men jag antar att du redan insett det…
June 14th, 2006 at 9:38 am
Mja haha… i början var jag ju livrädd för att tjafsa emot. Men nu händer det att jag inte kan hålla käft. Jag kan inte svälja stoltheten riktigt. Jag ska ju få nåt nöje av idioter som kommenterar =D
märks vem som e gammal och vis av oss två ;)
June 14th, 2006 at 5:52 pm
Ja, det finns alltid gränser för vad man ska tåla och inte. Man ska aldrig ta en kränkning, det finns bara inte. Men allt grin som inte rör personangrepp brukar faktiskt dö ut snabbare om man uppför sig som “the bigger man/woman”. Det kan faktiskt bli riktigt roligt om man “spelar över” lite och börjar hålla med grinollen tokmkt…hitta den gemensamma fienden….”ja fan, hur svårt ska det vara att göra större ketchupflaskor!?!? Jag blir så jääävla less! Kan inte du och jag skriva till Findus och säga att de får skärpa sig?!?” :)