Mindag.se

Har jag sagt att jag börjat styrketräna igen? Det blev bara ett litet uppehåll på si sådär nio månader den här gången. Frågan är, som killen på radiosporten brukar säga, “kommer det att räcka”? Kommer jag att bli fit till strand tvåtusensju? Eller får jag snällt inse att jag aldrig kommer se ut som herr govenator?

I övrigt har det väl inte hänt så mkt de senaste dagarna..? Eller jo, jag skulle kunna berätta om två filmer som jag sett nyligen.

Den första var “Pursuit of Happyness” som jag och Erika gick och såg på bio i torsdags. Jag hörde talas om personen som filmen bygger på när jag var i USA. En kille, Chris, som hade ett riktigt tufft liv, i gränslandet mellan över och under ytan, så att säga. En dag träffar han en man på gatan som just kliver ur sin röda Ferrari. Chris frågar Ferrariägaren två frågor:

“What do you do, and how do you do it?”

Det blir början på en jakt, en jakt efter ett bättre liv. Problemet är bara att jakten inte bedrivs ensam; han har även sin 5-åriga son att ta hand om.

Chris spelas av Will Smith och den 5-åriga sonen spelas av Wills egna son, Jaden Smith. “Katastrof” kanske någon tänker, men långt ifrån säger jag. Att Will Smith vet hur man charmar en biopublik har väl ingen undgått vid det här laget, han är den skådespelare som drar in allra mest cash till filmbolagen. Om jag inte minns fel har ALLA hans filmer legat etta på “box office”-listan i USA. Det som kanske är lite förvånande är att Jaden är en fullkomligt acceptabel barnskådis, inte bara “pappas pojke”. Även om filmen är lite mer solsken än vad verkligheten var, så känns Jaden trovärdig i sin roll som Christopher.

Filmen i sig är halvjobbig att titta på. Den är rätt intensiv och det är sällan man känner någon större lycka. Med intensiv menar jag inte actionfylld, utan man sitter på helspänn och undrar om det inte ska “släppa snart”. Man känner också en stor skam över så bortskämd man själv är, där dagens gnäll består av om man ska äta Tandorikyckling eller McFeast & Co. Mitt betyg blir: se den.

Den andra filmen jag såg var ungefär 10 ggr mer ledsam och tragisk. “När mörkret faller” är en svensk film om hedersmord, kvinnomisshandel och gängbråk. Låter som en riktig dejtfilm va? Fattigdomens USA är kanske inte så lätt att relatera till, med alla våra skyddsnät, men en kvinnomisshandel har nog de flesta stött på i sin hyffsade närhet. Hedersmord sker då och då i vårt avlånga land (säkerligen oftare än vi känner till) och gängbråk, ja de har förekommit sedan man började högstadiet i olika former.

Det är lite “Crash”, eller “Traffic” om ni så vill, över den här filmen; man får följa tre olika trådar som utspelar sig parallellt. Där “Crash” bit för bit binds ihop till en gemensam tråd, kan man nästan säga att det här är tre separata filmer i en, även om förloppen följer ungefär samma mönster.

Jag blev lite less på att skriva nu, men sammanfattningsvis måste jag säga att jag tvingar er att se båda filmerna. Den första är liiite mer lycklig medan den andra mest tuggar på med tragedi efter tragedi, speciellt i det ena spåret.

Nu måste jag hoppa in i duschen innan jag fryser ihjäl. Sedan blir det en tidig kväll, jag ska försöka vara på jobbet TIDIGT imorrn för att samla på mig lite flextid :)